dagsspan

Jag har varit dödstrött hela dagen. Redan desillussionerad vad gäller Seroquel, Lamotrigin, Nitrazepam och den höga litiumdosen, vill lägga det på hyllan eftersom jag mår bra igen. När man befinner sej i det värsta är man ju villig att prova vad som helst, men motivationen sjunker ju bättre man mår. Jag skulle behöva läsa neurokemi och förstå hur det fungerar exakt för att tro på det.
Jag vill för helvete inte drabbas av, eller vara rädd att drabbas av den ena eller andra biverkningen ständigt, vara trött, muntrorr, kvisslig, rädd att gå upp i vikt, okoncentrerad, hjärnslö. Jag vill inte sabba sköldkörteln, tappa hår, ha ständig diarée, förminskad förmåga att hitta ord. Vill inte gå upp och äta på nätterna, darra i händerna, välja mellan sömnlöshet eller slägga i huvudet, men jag vill å andra sidan gärna överleva. Jag vill vara frisk, frisk utan gifter, och vara frisk i all framtid. Det är orättvist!!! Det skulle vara så mycket lättare om jag såg den direkta kopplingen mellan medicin-hälsa och inte medicin-sjukdom. Om jag var absolut säker på att det skyddade mot det det ska skulle jag aldrig i livet gnälla, men gör det det? Jag har ju ätit piller hela tiden, men blivit sjuk ändå. Alla läkare tror att just deras kombination är den rätta, att det kommer hjälpa, men hittills har jag inte blivit övertygad.
Om jag håller mej frisk i ett år minskar tydligen risken för återinsjuknande med fem gånger. Så jag ska försöka stå ut med alla mediciner i ett år minst i alla fall. Om det nu hjälper. Just nu verkar de ju i alla fall göra det och det är jag glad över.
(S, jag frågade för länge sen om jag fick låna den här bilden, fick jag det?)
 
I morse packade jag ihop det sista och satte mej ner för utskrivningsmötet med läkaren.
Ett tag tänkte jag att jag på ett förnuftigt och reglerat sätt skulle framföra mina synpunkter mot vissa delar av hennes bemötande. Ungefär halvvägs i min vårdperiod förlorade jag fullständigt förtroendet för henne. Det handlar inte om att jag inte förstod mitt vårdbehov eller hennes plikt att hålla mej kvar. Det var hur det skedde, vilket andra också reagerade på. Jag fick stöd av mina kontaktpersoner, men ingen vågar säga något högt. Ändå var klimatet på den avdelningen bättre än många av de andra jag varit på. Många i personalen var empatiska, vänliga, validerande och flexibla. Mycket fungerade bättre än på andra ställen. Men överläkarna är ett släkte för sej. Och respekten eller rädslan för dem klassisk.
Jag hyser någon stans en liten utopisk tanke om att hon, om hon förstår vad jag kände av det hon gjorde, kan göra annorlunda nästa gång. Att jag, om jag lyckas förmedla mina tankar i DBT-anda, och inte kritisera, attackera och fördöma, kan ge henne en möjlighet att se saker ur ett annat perspektiv. Att hennes professionalism, hennes ansvar, hennes kompetens kan utföras i samma grad utan arrogans. Utan lögner, förlöjligande, felaktiga påståenden och maktutövande utan grund.
Men jag sa inget. Hon har redan sin bild klar av mej och jag är klar med henne. Inget jag säger kommer få henne att fatta vad jag menar, hur försiktigt jag än lägger fram mina åsikter. Det är med sorg jag avstår. Min tystnad är resignerad snarare än klok.
För varför måste det vara så? Varför vet jag att det inte är någon idé? Varför är slutenvården fortfarande så hopplöst gammeldags, hierarkisk och med ett sådan världsvitt avstånd mellan patienter, skötare och läkare? Varför har öppenvården lyckats förändra sina attityder och sitt bemötande så mycket mer?
Jag vill att man ska ha ett samtal efter två månades vård där man diskuterar vad som varit bra eller mindre bra. Där man reder ut något som uppenbarligen gått snett innan man skiljs åt. Försöker mötas.

Kommer det någonsin komma en sådan dag?

Nu är jag i alla fall hemma igen, på riktigt, och redo.