dagsspan

Jag har delvis haft en djävulsdag fast allt är bra. Julen har varit allt man kan önska; barnen glada, maten god, sällskapet trevligt. Varmt och gott och mysigt. Kalle och Karl-Bertil och ett fantastiskt julbord. Tonåringar i ett rum fyllt av imma. Barn som ivrigt leker med sina julklappar. F stannade kvar ett par dar och lekte med kusinerna, idag kommer han hem.
Umgänge med olika konstellationer och god mat. Jag har till och med invigt parken med en mycket flåsig kort joggingtur.

R och jag började bråka, om en bagatell så klart, men det finns inga bagateller, allt hänger ihop med nåt annat. Hon åkte hem igår morse, en dag tidigare än hon skulle, utan att säga hej då. Hennes säng stod tom när jag vaknade, bara spåren efter julklappspapper och överkastet på golvet. Hjärtat går i bitar varje gång fast jag ler lite snett, skakar på huvudet och mumlar något om "tonåringar", och "vi hade det jättetrevligt ett tag i alla fall". Jävlar. Alltid samma sak, hur bra man än har det skär det sej, och frustrationen och förtvivlan blir inte mindre för att åren går.
Jag tror jag har lärt mej så mycket, utvecklats så, men i förhållande till just våra gamla konflikter har jag inte rört mej en tum känns det som, även om vi bråkar mycket mindre ofta nu än förr.
Hur är man mamma åt nån som inte bor hemma när hon är hemma? Hur ser mitt ansvar ut då? Var får jag lov att dra gränserna för min egen integritet och mitt utrymme, och i vilken utsträckning är hon stor, halvvägs vuxen, när hon inte kan ta det ansvar som följer med vuxenvarandet?
 Hur ska jag undvika att triggas av det som triggar mej mest när hon stoppar fingrarna i grytan och rör runt? Och runt ett varv till. Det är så svårt att vara förälder ibland.
Kärleken till henne är vid och varm och innerlig, men bråken tar stora tuggor av livet och slänger oss båda in i snårskogen. Sen värker det och bränner tills man orkar prata med varann igen. Det gör jag inte än på ett par dar. I eftervattnet följer grämelse. Vad är jag för en mamma? Vad är det hon uttrycker egentligen? Vad vill hon? Hade det kunnat undvikas? Är undvikande av konflikt värt allt, allt?
Jag fylls av självförakt, vrede, besvikelse. Förbannad på hela situationen.

Jag går runt och försöker hitta en rea-klänning och ser mej själv i spegeln ful och bitter, rusar ut ur affären, drar upp huvan. Går in på Ica för att handla mjölk och ser alla lyckliga familjer, förälskade par. Surar. Känner mej ensam, misslyckad och värdelös. Fulast i världen, surast i världen.
Vet att det går över.

Såg "Låt den rätte komma in", blev rätt tagen. Barnen spelar oerhört bra och varmpyrtemat är skildrat med glans. Den är inspelad i Vällingby där jag växte upp, det var spacat att kastas tillbaks till miljöer jag inte sett sen jag var tio.
 Det har varit mycket på sista tiden som påmint mej om åldrande och tid. Först "Finding Neverland", filmen om berättelsen bakom Peter Pan, sedan vampyrfilmen som sagt, där flickan som spelar en av huvudrollerna varit 12 år mycket, mycket länge, och så en bok jag läser; "Nej, jag vill inte gå med i en bokcirkel", som handlar om en dam som fyllt  60 och njuter av att äntligen få göra bara det hon känner för, slippa alla förpliktelser som hör till ungdom.
Jag vill inte bli gammal. Jag har svårt att acceptera att tiden går och att den inte går att stoppa på något sätt. Suga ut varenda droppe liv ur varenda sekund är tröttsamt. Allt har en levnadscykel. Obönhörligt. Men jag vill både stoppa tiden, backa den och spola den framåt på samma gång.
Jag var inte tonåring som jag skulle, när jag skulle, inte vuxen på rätt sätt. Jag har varit fast i ett mellanting av barn-ungdom och vuxen-gammal alltid känns det som. När ska min rätta ålder infinna sej? När ska jag hinna leva, leva som jag vill, vara den jag vill, göra det jag vill? På mitt sätt, i samklang med resten av världen?

Det här året ska bli ett bra år. Jag ska ta kontroll över vardagen och göra det jag känner för, längtar efter och inte gräma mej över allt jag inte gör och gjort.
Nu ska jag ha te-kalas.