Inlägg från gamla dagsspanbloggen / psykrelaterat
Borderline, bipolär sjukdom typ 2 , olika episoder
FUCK
JÄVLA JÄVLA helvete.
Ju mer jag läser om ECT ju mer förvirrad blir jag.
Vissa hävdar att det gynnar hjärncellstillväxten. Att det eventuellt blir lite minnespåverkan av dagarna närmast en behandling, men inga bestående problem. Att det är oerhört effektivt, säkert och har använts i 60 år med gynnsamma resultat. Att det är livräddande och skonsamt.
Andra menar att det påverkar den kognitiva förmågan, att minnesluckorna blir bestående, att personligheten förändras. Att språket utarmas, tankarna stoppas upp. Att man bränner hål i människors inre, att de aldrig mer blir sig själva igen. Att de botas från sin depression för att hjärnan helt enkelt förtvinar, och det inte finns något kvar att sörja.
Filmer har gjorts, böcker har skrivits där människor förbannar effekterna, där ECT har använts som bestraffning av alltför pratiga och besvärliga patienter.
Hur ska man kunna ta ställning till så viktiga saker när man är förvirrad? Ska man läsa in sej på hundra studier som alla kommer fram till helt olika saker? Var har man sitt kritiska tänkande, och vem ska man tro på när man redan är så kognitivt påverkad att man knappt kan avgöra om man ska orka klä på sej eller inte?
Det enda jag vet är att ja - jag skulle be om det igen för att få den omedelbara lättnaden. Jag skulle göra det igen, men jag vill inte bli blåst. Jag vill inte bli lurad av forskningsföretag, jag vill ha tillgång till den fulla sanningen och kunna fatta mina beslut baserade på vad saker är värda för mej. Vad de får kosta.
Ja, minnet påverkas. Ja, man känner sej vilsen i sitt liv och sitt jag efteråt. Man går omkring och tar i sina kläder och saker och undrar vem man var när man bar dem. Man minns inte vilka filmer och böcker och minnen som präglar en. Man vet inte längre vilka värderingar man har och var man har sina förmågor.
Är det värt det? Jag vet inte. Inte så konstigt kanske att man undrar vem man är.
AVBÖN - det är ingen annans fel, ingen har tvingat mej till ECT mot min vilja.
Men jag blev matt av fasa när jag insåg att jag inte betalat mina räkningar förra månaden. Ringde några samtal och insåg att jag hade bett en vän betala dem åt mej. Han sa att han verkligen hade tjatat på mej att få betala dem från min internetbank, så att jag skulle se vart de tagit vägen, eftersom han visste att jag skulle glömma att jag gett honom pengar för att betala dem åt mej. Han påpekade också att jag hade tjatat mej till ECT, med stor målmedvetenhet. Det hade jag glömt! Jaha, ok. Jag är själv ansvarig. Jag hade tydligen verkligen velat ha behandlingarna, och tyckt att det var värt priset. Men ändå, det är fascinerande att man är totalt ovetande om vart 10.000 kr tagit vägen, och att det inte väcker några associationer att få reda på hur det gått till.
Simultankapacitet: låg. Och dagboksfasa
Nutidens moderna "tekniska plattformar" som det heter, ligger mej varmt om hjärtat. I teorin. Demokrati, mångfald, självständighet, frihet för alla att publicera vad de vill. I praktiken har jag suttit och huckat av frustration, tuggat ner alla naglar, vickat stolen i otålighet så benen nu sitter ännu lösare, och suttit sex dygn och glott in i en skärm och jobbat med det som var menat att ta fem minuter. Det värsta är att man inte kan ge sej, ju segare allt går desto mer ska det bli av! Alla program jävlas men snart är det klart tror jag.
Läser min dagbok; för sex månader sen snurrade världen. Lider med den jag var då, hur det kändes, hela den fasansfulla galna sommaren. Det är så avlägset. Jag är tacksam för varje månad som går där jag håller mej på rätt sida av kanten. Förmågan att kunna tolka världen, sej själv, lita på sin hörsel, syn, smak, hud. Vara med. Ha tankar som kommer och går, står på tur och inte brottas, kränger. Normala reaktioner på normala händelser.
Så en jul av skam och stress, relationer som skaver - vad är det? Det går att förändra, det är inte heligt, det måste inte vara återkommande och exakt för att vara rätt, värdefullt. Jag var med barnen, inte inlagd, och jag höll ihop, och fattade beslut som ska skydda mej framöver. Det räknas. De fick också uppleva avslappnat umgänge med det moderna begreppet utvidgad familj som värmde. Vad är traditioner värda om de gör ont? Vad är det kulturella arvet värt om det plågar och inte skänker trygghet?
Vad är lite gnäll från ungarna och tonårsfasoner jämfört med att vara, att få lov att faktiskt vara? Det är viktigt att hålla allt i shack fast man kanske bagatelliserar, ta känslorna på allvar innan de hugger dej bakifrån. Känner man att man håller på att gå upp i limningen hjälper det inte att säga att man inte borde göra det, att det inte är så farligt. I stället har man ett ansvar att faktiskt avhjälpa det. Principer betyder ingenting, prestige intet - allt som räknas är att det fungerar. Att barnen skrattar varje dag, om det så krävs att du kittlar dem till fniss. Flexibla lösningar, individuella värden; vad funkar för oss, just här, just nu, så som vi har det, inte så som vi önskar att det vore?
När jag läser det där gamla så känner jag starkt och lite skrämt att jag måste var försiktig. Just nu, i detta, behöver jag komma ner. Tar således ett bad till slut, låser in mej från alla rop och beställningar, målar mina faktiskt icke nedbitna naglar, lyssnar på best of Vivaldi och äter bra, köper nötblandning till salladen och mörk choklad. Jag tänker inte låta fler tjutande ylande sjuåringar än den som bor här leka resten av kvällen, de har varit här hela dan och nu kan jag skicka hem dem utan att få dåligt samvete. Tänker inte låta F klänga på mej när jag känner mej invaderad för att det känns taskigt att säga nej. Det är shysstare att säga nej om man behöver vara ensam, och sedan ja, och ta honom i knät när man själv vill. Igår tog jag till slut kökssaxen och klippte av mej två decimeter av mitt hår i panik. F grät, han tror att det är hans hår. Han har strykt det, smekt det, lekt med det sedan han var åtta månader, som om det vore ett gosedjur, och oftast är det ok. Jag äger mitt hår och jag kan låna ut det ibland, men inte om det känns som om jag kvävs. Säga nej, varför är det så farligt? Om jag ger vill jag ge med glädje, om jag säger nej vill jag göra det stilla, innan jag är så frustrerad att jag går i bitar för att jag väntat för länge, i tron att jag är "snäll".
Juni 07 "Kroppen en fiende och fullständigt främmande. Hur kan den här kroppen producera svett, saliv, urin? Ligger och tittar på himlen inifrån. Jag skäms. Ect på måndag. Kan jag starta upp mej själv igen? Väljer jag att avstå? Kan jag inte? Kommer jag att kunna? Har jag helt överlämnat mej åt mörkret den här gången? "Tillfällig polymorf psykos" tydligen som en liten bonus till den först hypomana och sedan depressiva episoden den här gången. Tanketrängsel och bön om tystnad. F och R är det enda som lyser klart och samtidigt är det det som gör ondast. Kanske bara lite tid så kommer jag upp igen?--------Dagarna är tickande sekunder av ingenting, ingenting, förvirring och en liten stunds förvånat deltagande innan mörkret åter faller. Allt är frågor. Varför liv? Varför inte? Men varför LIV? Beyond förtvivlan. Glider in och ut ur verkligheten. Allt är urplockat från sin plats. Känsla förnuft känsla förnuft hämning skam wisemind sanning kontroll nedtryckt spärrar galenskap, men tänk om det är sant? Färger smaker känslor sanningar främmande glömska. Konstiga saker vi tar för givet. Är jag sjuk eller är det att se sånt vi annars inte ser? Fånga ett enda ord av sanning och jag ska tro på det. Vad säger vi, vad tiger vi om? Vad medicinerar vi bort och vad blir tillbakablickar? Vad är liv och död? Det är galet. Jag vet inte ens om jag lider. Jag bebor inte min kropp.Böckerna i samtalsrummet- jag känner igen dem, kanske har jag ägt dem? De är bekanta men främmande, samma med människor, saker, känslor. Bekanta, främmande. Alinerad. Kan inte fånga tankarna, de är som ormar i en ormgrop eller råttsvansar som krälar. Lösklippta kablar. Ingenting filtreras, allt går igenom. Elektricitet - oriktad, sprutande, flammande."
2008-01-27 @ 14:25:11 Permalink Behandling/ psykerier/ utveckling Kommentarer (0) Trackbacks (0)
det går rasande, rusande, skenande fort. Jag har hästar som galopperar i min hjärna och hovarna dundrar mot jorden, som vibrerar. Tar det på allvar, tvingar kroppen att spjärna emot och inte röra sej i samma takt som tanken. Tar ett bad så hett att hjärtat pumpar trögt och tungt. Lägger mej på händerna. Sitter i samtal och håller i munnen för att den inte ska springa omkring och prata dumheter, jag hör mitt babbel babbel i öronen men ser ut som jag sitter stilla och lyssnar, hummar och nickar på rätt ställe. Men jag hör inte. Eller jag lyssnar inte riktigt, för jag tänker på en miljard andra saker medan jag lyssnar och talar. Jag lyssnar, jag sitter tyst. Men inom mej bultar det av otålighet och sävliga människor och ord får det att brinna i huden.
Jag fokuserar på alla samtal, alla bilar, alla ljud överallt med samma prioritet och det är tröttande, ljuden skär som knivar, det känns som om pupillerna rullar löst runt i ögonen.
Det är lite svårt att hushålla med energin på rätt sätt; går allt för fort vågar man knappt bocka av sin "att göra-"lista, för mailen blir konstigt stavade och förslagen inte särskilt väl genomtänkta. Å andra sidan är det när man är inne i ett stim man får saker gjorda, är motiverad, modig, kreativ, idérik och effektiv, i varje fall i tanken. Men också ganska egocentrisk, otålig, en inte särskilt bra lyssnare, och problemen löses gärna med alltför stor hast. Man rafsar åt sej varorna i affären och står sedan och hoppar i kön för att andra är långsamma. Man lägger sej för att läsa saga och gnisslar tänder när sonen kommer på att han måste kissa först. Och dricka lite. Eller välja en annan saga. Man lagar rätter som kräver en gnutta sinnesnärvaro och har händerna på tusen andra ställen och fötterna på ytterligare på ett annat. Fast man är snabb kan man fastna, stå still och glo blankt mellan sysslor och undra vad man håller på med.
Jag mår ändå bra, jag har mått bra i två månader! Att någon hällt en brustreo i min hjärna är lite besvärligt, men inte plågsamt. Hjärtklappning och hets försöker jag bota med afrodans, yoga, en liten stund i sängen fast det spritter i skallben och skelett. Försöker äta någorlunda regelbundet men det är lite svårt att sitta ner i bland. Dämpar mej, även i fnittret som stundetals bubblar omkring.
Varje kväll tänker jag att jag ska lägga mej tidigt, och kryper njutningsfullt ner mellan lakanen. BING, då slår det till! Tusen tankar och idéer - varför kan de inte komma två, tre timmar tidigare på dagen, när man skulle haft tid att utveckla dem? Jag känner snilleblixtdoften, men icke - bara lösa stråk, som aldrig blir mer än ofödda meningslösa banala embryon när dagen gryr, och man försöker tyda sina slarviga anteckningar. De man trodde man aldrig skulle glömma när man skrev de små stödorden.
Men jag är inte oroad, det känns inte farligt, sätter min lit till mina kunskaper nu för tiden och litiumet som stöd och broms.
Jag mobiliserar all kraft, i morgon en Västgötaresa, de brukar vara emotionellt utmattande, men jag är förberedd och har bra förutsättningar.
Borderline i blom
Jag är en karikatyr på de skällsord och fördomar som råder, i det jag tänker, men inte i mitt agerande. Det var de här tankarna som ledde fram till de handlingar som stått som varningsskyltar till folk som har något som helst med borderlinare att göra. Svängiga. Opålitliga. Egoistiska. Allt ska kretsa kring dem, deras behov. Tänker hon aldrig på nån annan? Jo. Hela tiden! Jag tänker på andra. Jag månar om andra. Jag ser andra. Faktiskt!
Kan hon sätta sej över sina jävla känslor nån gång och bara TA SEJ I KRAGEN! Hennes regler, villkor. Alltid ta hänsyn till hennes jävla mående.
Fast så vill jag inte tala om mej själv. I stället så här; det är svårt.
Blixtsnabbt. Ogreppbart. Impulser. Bildsekvenser av fasansfulla saker. Men allt är bra. Det går inte. Allt är bra. Jag klarar det inte. Allt är bra. Självskadetankar och suicidfantasier kan vara en slags tröst, en tvångsmässig tanke som används för att minska stress, och som inte behöver vara farlig.
Jag fattar verkligen inte. Tre månader nästan fri från det. Men nu tillbaka, sedan en och en halv vecka. Fram och tillbaka. Högfungerande och suicidal. Glad och pigg. Fullständigt sansad. Odeprimerad. Suicidal. Minuters kast. Hjärtat tar sats, hoppar trampolin och faller i bröstkorgen. Känslorna stormar.
Och jag inser med mitt förnuft detta; det är kombinationen skuld och skam som dödar. Det är en dödlig cocktail. I verkligheten. 10- 13% av de med borderline dör. För personer med bipolär sjukdom är siffran ännu högre. Vad betyder de siffrorna för mej, som har båda diagnoser? Jag ska inte till den statistiken.
Det är meta på metanivå. Skuld över ickeskuld blir skuld. Okärlek till sej själv blir cynism blir svårt att prata blir missförstånd blir negativism blir bestraffning blir förnedring blir svårare att våga sej ut blir svårt att inte bli galen av sina tankar.
Det går över. Jag har alla verktyg nu. Svårt navigera bara: har jag kontroll över det? Vari består mitt ansvar just i denna stund? Vad är det absolut viktigaste? Ingen akutsökning längre till terran, i fas två ska man ha kommit över det behovet. Jag är rustad. Jag är förvånad över att jag fungerar så väl mellan dykningarna. Nästan helt normalt mellan varven. Det är bara en period, utan kombinationen med depression är det inte farligt. Svajningen i sej tror jag att jag kan klara nu.
Och jag kommer ihåg
att det inte går att få hjälp av någon annan eller något annat än mej själv.
att det inte finns något som heter "ring om jag kan göra något", för det finns inget att göra. Jo. DBT. Bara jag som vet vad som hjälper och som måste göra det. Jag. Ensam. Är stark. Och måste lära mej sätta ord på saker så att det inte skrämmer andra, så att jag kan be om en hjälp som hjälper och inte gör det värre. Distrahera distrahera. Validera. Lindra lindra. Stå ut stå ut. Acceptera. Trösta sej själv. Förbättra nuet. Distrahera. Var inte rädd.
Jag gör ett skitbra jobb. När jag sugs ner försöker jag ta mej upp. Jag håller igång så mycket det går; var på en jätteintressant föreläsning i kväll. Går till jobbet. Ser fram emot att gå på teater på lördag. Håller mej reglerad i förhållande till F och vardagen och känner tröst och styrka i att fast jag känner som jag gör just nu, så kan jag vara en bra mamma. Jag tillåter mej att släppa allt annat och bara göra just det. Vara en bra mamma. Som köper pizza och inte städat på ett tag. Som lät det bli lite för sent i kväll för att det var viktigt att prata. Som ber om barnvakt.
Bara jag som kan veta om och när det inte går längre.
Bara jag som kan avgöra. Men om en halvtimme känns det lugnt igen. För tre timmar sen var det inte så här. Det är svårt att förmedla. Det märks inte, eller hur? Vi satt och pratade alldeles nyss. Jag skämtade. Jag förstår verkligen att du har svårt att förstå att det är allvar. Det är det. Det är livsviktigt för mej att du begriper det. Att det kan gå så här snabbt, att jag kan dölja det så bra, och att det jag säger att jag känner är sant. Den förståelsen är vad som gör det möjligt för mej att klara det. Den räcker så långt. Jag vill inte ha nåt av dej, begrip det, inga svar, ingen tröst - bara detta enda - förståelse. Jag kommer inte behöva inläggning. Om du förstår och kan fortsätta skämta med mej fast du vet, om du kan fråga om vi ska träna och inte lägger huvudet på sne kommer jag klara det här, och rida ut det med ryggen rak, och äntligen kunna gå igenom en svår period utan att det är farligt. Med självrespekten i behåll och utan att traumatisera mina nära.
Det är sjukt teenage-igt. Och det är så det är för mej nu. Fast det inte syns på mej. Fast jag inte kan uttrycka det någon annan stans än här just nu. Det är det här sjukdomen består av i sin innersta essens, fast det bara känns som "jag". Det är den här känslan som fått namnet borderline. Det går över.
2008-02-28 @ 22:20:20 Permalink Behandling/ psykerier/ utveckling Kommentarer (0) Trackbacks (0)
Stanna kvar i det
Stanna kvar i det, säger terapeuten. Känn efter hur det känns i kroppen. Vad är det som drar just nu när du tänker på det? Rädsla som sagt, kanske, jag vet inte. Sorg? Och jag fungerar så här; för att kunna validera min känsla, säga att den är begriplig och berättigad, måste jag kunna förstå den och göra en rimlighetsbedömning. Hela tiden. Om jag kommer fram till att det inte finns skäl att vara rädd är den obefogad. Det är väldigt ofta saker och ting inte är befogat i mitt huvud. Särskilt min egen rädsla och sorg. Om den känslan ändå ger sej till känna skyndar jag mej att a) snabbt döpa om den till något annat - förslagsvis vrede, hat, irritation eller självförakt. Så bygger jag ett litet rum till den nya känslan med möbler, argument, gester och blommor som passar in. Då bär den känslan mina motiv för impulser, blir mindre förvirrande, hotfull och mer fokuserad och begriplig. För mej själv i all fall. b) Inte låtsas om den, stuvar undan den. Flyr den genom tusen och en gränder som leder bort från den, om och om igen.
Att försöka att inte döpa om den eller fly den är att uppleva den som den är. Och det är ovant. Skrämmande. De känslorna går inte att intellektualisera eller teoretisera kring. Jag har inget språk för dem. Inget jag för dem. De bara anfaller. Att försöka validera att det utlöser så starka känslor till synes utan anledning är svårt. Jag lär mej faktiskt mycket av att öva på att göra det på barnen. Försöka se dem i det de känner, hjälpa dem att sätta ord på förvirrande känslor. Men i mitt eget fall reagerar immunförsvaret i stället, eftersom hjärnan har gått i strejk. Som om det lurade en akut och faktisk fara. Magen gör uppror. Man spyr. Man ulkar. Hjärtat hamrar. Svetten sprutar. Kanske tårarna också. Blicken flackar. Man blir tung, tung eller spänd som en fjäder. Man andas hastigt. Bröstkorgen blir trång. Man vill hemskt gärna krossa något vasst och hårt och skrika. Man jagar desperat efter lösningar. Mentala och fysiska bedövningsmedel. Bomber och minor. Öronproppar, ögonbindlar. Eller så ligger man helt förlamad och hoppas att djävulen inte ser en om man gömmer sej under täcket med bara ett litet litet lufthål. Man undrar om man kommer lyckas ta sej igenom det med förnuftet i behåll.
Det kostar ganska mycket att välja bort galenskap och smärtlindring. Tack för att jag är barnledig just nu och kan sitta och gråta över tangentbordet.
Andas dej igenom det, säger hon. Observera, beskriv och validera. Det är inte konstigt att du är rädd.
Gud, om du finns tror jag du behövs lite grann här nu, om du har tid? Tror du det går?
Jag ska försöka ta mej till gymet och försöka stå ut så länge, ropa när du är här!
Se vad jag hittade: Offerkoftan
Se vad jag hittade i morse när jag öppnade garderobsdörren - den gamla goa offerkoftan! Jag undrade just vart den tagit vägen, har letat efter den länge, och där inne i mörkret bakom alla kläder gör den ju ingen nytta!
Observera offerkoftans härligt färggranna lystern, perfekt nu när våren är på ingång. De långa ärmarna är specialdesignade för osäkra typer, används ypperligt väl till att dölja nerbitna naglar och nervösa skråmor. Den långa formen speciellt skapad för att dölja rumpor utan utstålning. Kragen kan man snora i och torka sej med vid behov, om än med viss ansträngning. Axlarna är mönstersydda för att hänga moloket ihopsjunket, och sömmarna är slitstarka. Med en sjal som smidigt döljer ansiktet, hakan och halsen blir looken exakt den rätta för just DIG. Because you´re worth it!
Så jag provade den och den satt precis lika perfekt som alltid; kall och fuktigt blöt över ryggen och bröstet. Skållhet över överarmarna, någon står och håller ett strykjärn mot dem och ullen luktar lite bränt. Tyget släpper igenom trycket ner, gravitationskraften och huvudet hänger under den. Bakom den blir allt tvärtom; stressad blir olycklig, tacksam blir förolämpad. Nervös blir ledsen. Pinsam blir aggresiv. Osäker blir overklig. Måste äta mer blir äta ett ägg och femton kaffe och tycka det är rätt åt sej. Blir konstigt ljud i halsen och omöjligt att andas, kippar efter luft fast man går på stan. Karusell blir geggamoja blir ditt satans Offer, lägg av! Allt är omöjligt det går inte jag orkar inte ta mej härifrån fan va patetisk du är skärp dej o bete dej. Offer blir bränna broar. Offer nu för tiden är bränna broar springa ifrån möten skälla ut oskyldiga göra totalbort sig men bygga upp dem sen igen. Gå tillbaka. Försöka igen. Inte vältra sej i självförakt. Ska prova. Kanske ger koftan till UFF eller Murgrönan? Det kan ju finnas nån annan som behöver värma sej lite.
2008-03-11 @ 14:49:03 Permalink Behandling/ psykerier/ utveckling Kommentarer (3) Trackbacks (0)
Så står man där igen, hade nästan glömt hur det var... I dörröppningen, framför en ligger ett högt stup, och det blåser. Framför en ligger en hoprullad lian. Man tvekar. Man är livrädd. Man vill spänna svansen och slänga sej ut, grabba tag i lianen i farten, i luften. Svinga sej högre upp, grabba tag i nästa lian, i nästa gren och komma en liten bit högre upp. Så att man kan sätta sej högt upp i trädet, med barken mot ryggen och korslagda ben, kisa upp genom grenverket och se solen. Jag har gjort det förut, vågat fast jag varit rädd. Jag måste ju kunna göra det igen? Har bara vilat ett tag.
Man vill, men man är så väldigt rädd för att ramla. Väldigt rädd faktiskt. Hisnande nya möjligheter att lösa saker. Yrselframkallande känslor som tvingar en att dölja ansiktet, som ger en diarré, som sänder tusen nålar genom huden.
Allt som behövdes var ett litet skrap på ytan. En påminnelse om hur otäckt omöjligt det är att närma sej vissa känslor, även de till synes oskyldiga. I synnerhet de. Och en bild av hur jag spinger runt, runt och associerar, tänker nya cirklar med nya problem och nya lösningar för att slippa känna. Allt för att fly det som kallas primära känslor, lättare att uthärda de sekundära. Jag förstår inte varför. När jag ska försöka stanna kvar i det som var från början (rädsla oftast kanske) har jag inte rört mej en millimeter känns det som, är lika rädd för kaoset, vill klippa bort mej lika enkelt som en pappersdocka från kartan jag plötsligt ser. Avlägsna mej bara. Slippa. Skrika. Springa. Någon står och matar kol in i ångloket, jag vill skydda ögonen från hettan. Måste jag verkligen göra det här? Finns det inget sätt att slippa? Jag var så glad. Jag hörde att motorn hade stannat, brummet hade upphört, självhatet och självföraktet var borta, det ekade av deras frånvaro. Går det att stanna kvar i livsfarliga känslor utan att gå sönder, sönder, sönder? Jag tror det. Nu tror jag det.
Detaljer, fokus, kaos, på väg?
Hemma sen tre dar eller något. Myller av trådar och nystan i hjärnan, vissa stunder extremt svåra att uthärda. Slutade ju hastigt och (inte särskilt) lustigt med alla piller efter den allt mer desperata känslan av det ena insättandet efter det andra utan önskvärd effekt. Det är inget som står skrivet i sten, är helt med på att sätta in nåt igen, men inte sju olika rävgifter.
En del fungerande situationer. Vissa stunder kan jag tala och bära mej åt rätt normalt. Som nu?
Det har gått förut. Jag har kommit tillbaks från mina depressioner varenda gång. Man får börja om från början; vad gäller att täcka upp för minnesluckorna från ECT och hjärnans övriga krympande, förlusten av ord, upplevelser, kunskap, övertygelser, fysisk kraft, de kognitiva förlusterna, luckorna i ens medvetande och ens jag. Osäkerheten om allting. Kaoset i att inte ha vistats i min lägenhet på två månader, och det slackeraktiga liv jag förde veckorna innan (som inte känns särskilt lätt att ta itu med; jag jobbar stenhårt med ett dialektisk tänkande - ett rum i taget, det viktigaste först, undvika elaka skuldbeläggande tankar, göra det som fungerar). Relationsreparering åt alla håll. Men kanske, kanske har jag lärt mej något? Kanske en liten ödmjukhet infinner sig av alla dessa ovälkomna erfarenheter och kunskaper? Kanske något slags förståelse av att allt inte är så jävla självklart? Kan jag göra något vettigt av allt det vidriga?
Tid. Tålamod.Validering. Värme. Rimlig belastning. Reparering. Goda erfarenheter. Stå ut.
Försöker att inte vara så fördömande. Dömande; kräva definitioner, lagar, regler, målningar, argument, sorteringar. Försöker att få orden från det jag hitills lärt mej i DBTn att bli levande just nu; acceptera verkligheten som den är. Var här och nu. (Vem fan vill accpetera att det är så här det är? Vad har jag för val? Det ÄR så här det är. Nu. Vem fan vill vara här och nu när det är så här det är? Vad har jag för val? Det ÄR här jag är. Nu.)
Och jag konstaterar att jag söker söker söker tröst och lindring och sällan finner den där jag letar. Hos andra. I annat. Fast ibland funkar det. Ibland räcker det med så otroligt lite, en kommentar, ett sms, en bit mat för att tro på världen igen. Men det är inget man kan lita på, det är en slump om det råkar finnas där och då jag behöver det. Jag vill ha förmågan till det inom mej själv. Kommunikationen blir ofta kaosartad och ställer till det än värre än det var. Det spretar i hjärnan, det är ett nystan av hoprullade trådar och röster som krigar mot varandra och de målar bilder av motstridiga världar och värderingar, de dömer fördömer, de leder till svårighet att ibland uttrycka mej och vad jag vill och kan. Jag blir dömd. Jag dömer. Jag har kanske extremt höga krav men samtidigt är de så oerhört låga. Jag klarar inte det just nu. Och ändå sitter jag ju här och klarar det?
Men man vill inte vara ensam. Och svag. Och det är man.
Mer och längre tid, snälla!
När som helst kommer telefonen att ringa och jag avbryter detta, raderar nog alltihop eftersom jag försöker hålla den här bloggen fri från uttryckandet av de värsta ruttna tankarna, men ibland tröttnar jag på att vara duktig. Tröttnar på att mota bort negativa tankar, inte älta dem.
Det finns så många olika slags självmordstankar. Riktigt hemska, tänkta i misär och förtvivlan. Plågsamt närvarande dygnet runt genom en depression som bara pågår och pågår. Andra är bara som ett stilla vinddrag från ingenstans: tänk om man skulle ta och hoppa framför tåget? Inget särskilt plågar en, man bara tänker det utan att lägga vikt vid det och det är inget som stannar kvar. Man bara ligger på soffan och tanken slår en. Och försvinner lika snabbt.
Ibland tänker man att ett försvinnande kanske skulle leda till att omgivningen tog bättre vara på sitt liv, tog hand om varandra. Eller så kan de tänkas som ett sätt att slippa göra allt det man måste göra. Eller som ett sätt att bevara någon slags kontroll. Eller för att man vill krypa ut ur sitt skinn, för att man inte kan ta till sej de saker som krävs för att fungera. För att man hör varenda tanke med en slags fördröjning, en eftersläpning av sin röst som ljuder med ett skavande, en medvetenhet om varenda rörelse och hat till allt som har med kroppen, tankarna och existensen att göra. För att det är så avlägset att det nånsin skulle kunna bli görbart, allt det som är görbart.
Jag är inte i det. Men jag minns det. Och jag är ganska trött, då blåser de förbi lite lätt, bara som en aning om hur det har varit.
Sex veckor har jag haft nu, där allt varit lätt. Bra. Roligt. Där jag ansträngt mej och kammat hem vinsterna av det. Där jag skapat förutsättningar för framtida förbättringar och inte tvekat, inte känt mej trött eller ovärdig att ha det bra och gott. Det har inte ens varit svårt att göra det.
Jag märker skillnaden direkt. Jag vet inte vad det är, men jag hoppas det inte är slut än, det här flowet jag upplevt på sistone. Jag hoppas det bara är PMS. Punkan på cykeln. Att jag inte sover så bra. Jag hoppas det bara är naturligt efter två veckors diarrè och medföljande strul med litiumkoncentration.
Att hetsäta nästan, vräka i sej och förakta sej efteråt, det kanske bara är för att kroppen är hungrig? Eller är det för att med gott samvete kunna äcklas av mej? Varför? Varför inte bara agera så att man är nöjd med sej? Varför nödvändigtvis dra det ner i skiten?
Ingen ide att söka hjälp för magen - jag vet vilken diet man borde följa och jag kan gå till vårdcentralen och få recept på ännu ett piller som jag inte har råd att lösa ut. För att jag är en martyr som inte löser det som går att lösas. För att jag har en issue ibland med att ta emot hjälp, ja visst, och det är synd. Men jag hör mej själv säga: ja, det är en fråga om prioriteringar. Hade jag inte rökt hade jag haft råd. Hade jag arbetat som jag borde och inte varit lat och sjuk hade jag inte haft det så här. Hade jag inte fikat så ofta hade jag haft råd. Men fikorna var viktiga och jag vill hellre avstå från annat, jag vill själv välja vad jag tycker är viktigt, men om man tar emot så öppnar man för möjligheten att andra ska bedöma om man prioriterar rätt. Och det gör man säkert inte.
Det är de små tecknena, som inte behöver betyda något om man inte låter dem, men som är omöjliga att låtsas att man inte alls märker; att inte orka stoppa tillbaks papper i sina lådor, jag lovar - det är där det märks först: från att orka till att inte orka. Inte bry sej. Från att bara vara i det som är till att börja reflektera med ett eko. Från att le ofta, gilla att le och att söka människor och aktiviteter - till att bara känna att det är något man önskar man kunde slippa. Att se fram mot en flytt och nya händelser till att vilja dra täcket över huvudet och vara ifred. Det är där det märks. I tanken. Att veta att man väljer, till att börja med. Bara något i kroppens tyngdpunkt, från ett huvud på skaft och pigga ögon till en tyngd mot marken som gör det svårt att välja rätt. Att man känner mungiporna dras ner av sej själv. Helt kemiskt känns det. Från glada, goda tankar till sura, bittra, missunnsamma. Från lättsamhet till irritation.
Två gräl på sista tiden med människor som står mej nära. Onödiga och hade kunnat undvikas om jag inte öppnat munnen och vräkt ur mej elaka saker. Det är där det märks - från att kunna avstå från sura kommentarer, inte ens tänka dom till att uttala dem. Ett av grälen lyckades vi i alla fall lösa bra till slut men jag är besviken på mej själv som ger efter för dumma tankar.
Ett par dagars molande, som går att dölja för omgivningen. Låt det stanna där.
Jag vill ha mer tid än sex veckor! Jag behöver längre frist! Snälla, låt detta passera, låt det vara bara just nu. Jag lovar, jag ska inte förstöra. Det ska fortsätta vara bra.
2008-07-09 @ 14:09:22 Permalink Om känslor Kommentarer (3) Trackbacks (0)
"Det är svårt men går ändå"
Jag har äntligen upptäckt en grej som jag känner är helt avgörande för att få en chans att klara kortkriser när de är som jävligast. Motståndet har varit segt som fogmassa, eller så har jag bara inte förstått vad det handlar om och hur det skulle kunna vara möjligt att tillämpa det som alla pratar om när det gäller.
Tankarna och känslorna som uppfyller en och leder till kaos och brus i huvudet, en värld som tumlar ner och omöjligheterna som radar upp sej på led, vässar tänderna och anfaller - hur stoppar man det? Man vänder sej om, resignerar, försöker rusa därifrån, gömma sej, panika, hävda att det är orättvist och slåss mot dem huller om buller.
Sist det hände försökte jag först svalka mej med huvudet i handfatet under kallt vatten. Sen grät jag med händerna för ansiktet liggandes på golvet. Det gick inte över. Då satte jag mej, upprepade och stannade kvar i orden fast de krälade i halsen, ville ner igen, brottades med de vanliga militanta kontraorderna; "det är ditt fel ditt jävla drägg, skyll dej själv, oh, världen är en ond och farlig plats, jag kan inte, HJÄLP, jag dör, skärp dej för fan".
Jag sa, fast ganska tyst och med rodnande kinder och en okänd röst "det är inte farligt. Jag gör vad jag kan för att lösa det. Jag är inte en dålig människa för det här, jag behöver inte skämmas. Det kommer att ordna sej. Det är inte farligt." Och det viktigaste - "det här ÄR förjävla svårt. Det är inte konstigt att man oroar sej".
De orden gör att det blir uthärdligt. Oraserat. Paradoxalt nog, för man kunde ju tro att det skulle leda till mer panik att ta in att det är piss. Jag kanske omedvetet trott att om jag säger "skärp dej" skulle jag kunna lösa det snabbare. Men istället för att bli en genväg till lösning blev det ett mellanstopp i kaoslandet eftersom känslorna skriker att det är jordbävning och logiken säger att man förstorar det. Att berätta för sej själv att man är rädd men att det inte är farligt leder till att situationen, även om den är svår, inte kommer leda till explosion. Det är svårt, man får lov att känna att det är svårt. Utan att bli patetisk, hjälplös, ett offer eller galen. Tvärtom, att ge sej själv erkännandet för att man faller ger rum att resa sej. Inga nyheter under solen. I teorin.
Jag kan inte förklara hur svårt det är för mej att säga så, eller varför. Jag skäms som en hund, det känns pretentiöst och svagt. Det strider mot all min inbyggda övertygelse om hur man hanterar saker.
Anledningarna till rasen kan se så små ut men farligheten föds ur den plågsamma dubbelheten. Man är skyldig och oskyldig på samma gång. Man är medskapare till sin situation men situationer är ibland svåra fast man inte gjort något fel, och även om barnen i Sudan har det värre och tortyrfångar i krigsläger lider mer har jag ändå rätt att känna smärta eller oro.
Det är en nyckel till ett främmande rum och jag har gläntat på dörren. Det kanske kommer rädda min värld ibland.
Så här går det till punkt slut
Klockan är tolv på natten. Fem timmar på akuten gör ansiktet ihåligt. Man kan inte ångra sej när man väl stigit in genom dörrarna, då måste man träffa en läkare för bedömning och läkaren har mycket mycket att göra.
Jag sitter vid bordet och tuggar långsamt på en macka. Bakom mej står en ung man. Jag vänder mej om och frågar, leende, eftersom jag den här gången tänker försöka agera konstruktivt och inte som vid mina tidigare irritationer mot personalen - om det känns tryggt för honom att stå bakom mej. Han svarar inte, blåser upp bröstkorgen, ler snett, tittar åt ett annat håll. Skulle det inte vara mer naturligt att sitta här?, säger jag, och pekar på stolen mitt emot. Han lägger armarna i kors. Han är chefernas chef över nattens plastgolv. Jag försöker tänka att han kanske måste ha uppsikt över korridoren samtidigt som han sköter mitt extravak.
De har redan letat igenom min väska. De hittar linsvätskan och tittar misstänksamt på den. Jag berättar vad det är. De låser in den. Jag försöker tänka att de kan ju inte veta - veta att det är saltlösning, och inte vad vet jag, sprit, knark?
Jag frågar om jag kan få några tidningar. Han svarar att jag ska få mina insomningstabletter. Jag frågar om jag kan få några tidningar. Han svarar att när man fått sina insomningstabletter ska man ligga i sängen och sova. Jag förklarar att jag tagit dessa tabletter i fyra år och vet hur de fungerar, att jag vill bläddra en stund i dem innan de börjar verka. Han förklarar att han inte är intresserad av hur länge jag ätit dem. Det är så här det går till på den här avdelningen. Punkt. Han verkar ha vidgat bröstkorgen ännu några millimeter, näsan nuddar nästan taket.
Jag försöker tänka att han kanske har erfarenhet av patienter som är uppe och joddlar på sina tabletter. Förståelsen kommer inte direkt, det tar emot. Jag försöker tänka att han egentligen är jävligt rädd. Han är en av de tuffa killarna på skolgården som spottar längst och svär fulast, för han är ett skakigt löv inom sej. Han kanske har läst i en handbok från 50-talet att vid mötet med psykotiska patienter ska man vara tydlig och trygg, och tror att det betyder samma sak som att inte lyssna på deras önskemål och ta ställning till om de är rimliga? Han kanske tror att auktoritet är att skapa inflexibla ramar? Han kanske har missuppfattat det som att om man omedelbart visar vem som bestämmer blir det inget tjafs. Han kanske är van att ha handen ständigt beredd på larmklockan och brotta ner stora starka galna män, kan inte tänka om, kanske, kan inte se att jag är en 50-kilos icke-psykotisk förtvivlad liten mus, mörkrädd, som tror att titta på bilder i en tidning kan vara ett sätt att distrahera bort den akuta hopplösa förvirringen, och han vet inte att jag gjort den här resan förut. Jag vet mina svagheter, vet vad som hjälper och vad jag behöver hjälp med, och jag vet varför jag sökt, och jag har sökt frivilligt, det finns inget motstånd, ingen vrede.
Jag går i förväg mot rummet. Snabbt svänger jag av mot bokhyllan och tar några veckotidningar. Han märker det inte. Vi går in i rummet. Jag tittar på bilderna i tidningarna, vill skjuta på ögonblicket när det blir tyst. Jag frågar vad han heter, han som sett mej borsta tänderna och glida in i den vita särken med ryggen mot honom. Jag vågar inte ligga med ryggen mot honom men jag kan inte se honom heller för jag vill säga något elakt.
Får mina tabletter. Han säger att jag ska släcka lampan. Han sitter i fåtöljen med fötterna på pallen. Funderar på det jag just föreläst om, hur man med enkla medel kan undvika låsningen och spiralen maktkamp-kränkning-trots-missförstånd. Ler inte. Hur kommer det sej - jag frågar HUR kommer det sej, att man inte presenterar sej när man går ner på akuten för att hämta en patient? När man ska följa hennes varenda steg, iaktta varenda rörelse? Är man ett stycke kött? Potentiell självmordsrisk- då upphör alla normala regler om socialt agerande? Hur kommer det sej, när man hämtar en patient som ska till en psykosavdelning och är livrädd, för hon vet inte vad som väntar, alla andra avdelningar är fullbelagda, men det vet hon inte just då, att man inte berättar varför det blev den avdelningen?
Å andra sidan. Jag fick ett bolltäcke virat om mej nästa dag. Det tyngde ner och värmde min hopplösa flykt uppåt, ut över de låsta fönstrena. En isklammer försiktigt vid min hals. Det satt en någon och strök min rygg över gurglandet och fallet. Det satt någon som inte bröt armarna bakom ryggen utan höll dem varsamt stilla.
Det satt en överläkare på rökbalkongen, inte på ett kontor, och sa att extravaket var ett skydd och en trygghet, ett stöd, och inte en bestraffning. Och morgonen efter två nätter att jag inte skulle hållas kvar mot min vilja, men var välkommen tillbaka om det inte bar.
Och jag gick ut med en annan känsla än den vanliga därifrån, det var inte ett misslyckande. Jag blev inte kränkt. Jag fick hjälp genom porten den här gången, innan vreden, innan straffet, skulden, skammen. Innan det var för sent. Och en kort stund räckte.
Nu hoppas jag med allt mitt hopp att det var ett moln som gled förbi, överansträngning, som jag visste skulle ta ut sin rätt efter höstens projekt, att det var slutet på all stress som fick luften att gå ut, att det var min vanliga idiotiska bestraffning över genomförda saker, bara, och inte ännu en----------------------------------------inte de första tecknen, inte början-------
Då förlorar man ett av vädersträcken
På spishyllan har jag en liten klammer med en urriven dikt av Göran Tunström från en skrynklig trasig tidningssida:
När mammor dör,
då förlorar man ett av vädersträcken
Då förlorar man vartannat andetag,
då förorar man en glänta
När mammor dör,
då växer det sly överallt.
Ibland måste jag titta på den dikten fast det gör ont som fan. För att påminna mej.
Jag gästspelar i en låtsasvärld. Jag hatar mej själv. Jag känner mej som en lögnare. Jag står inte ut med den här vilsenheten. Jag hör inte hemma i en presterande värld, jag hör inte hemma i en kravbefriad heller. Jag uthärdar inte att ha presterat något men jag kan inte leva med tanken att aldrig behöva utmana mej själv. Jag måste bestraffa mej så fort jag gjort något någon annan tyckte var bra. Varför det? Kan jag inte få ett litet break och bara för en gångs skull flyta med lite? Jag klamrar mej ur det med ett leende och nu.nu.nu förstår jag inte vad det är för fel på mej. Är jag rädd att det ska ställas krav på mej som jag inte kan leva upp till mer än på låtsas, vid enstaka tillfällen? Att jag ska utge mej för att vara en sån som kan? Men när ingen förväntar sej något alls av mej blir jag oerhört kränkt och provocerad. Och själv vet jag inte. Klarar inte gratiskakor och loggbrinnande pennor ena dagen och soc-ansökan nästa. Klarar inte att veta att jag verkar trevlig och ärligt rak och stark och verbal men lite stissig kanske, på ett acceptabelt plan, och sedan rasa ner i överdrifternas rike, i hatet, smärtan, för jag känner mej som en bedragare.
Klarar inte flyg med affärsmän i långa rader, att sitta brevid dem och snora och hulka för att husen är så små, precis som vi människor är, för att livet är så - som ett skånskt lapptäcks-landskap, ringa, löjeväckande. Dödsångest vid turbulens mellan molnen, när det suger til och man klamrar sej vid handtagen, och samtidigt intensiv längtan dit. Och kostymerna sitter med Expressen och tittar inte på säkerhetsinstruktionerna.
Ord räcker inte. Förståelse inte heller-.
Bara vara rädd om vädersträcken Man behöver alla.
