Lite mer klag
Jag vill för helvete inte drabbas av, eller vara rädd att drabbas av den ena eller andra biverkningen ständigt, vara trött, muntrorr, kvisslig, rädd att gå upp i vikt, okoncentrerad, hjärnslö. Jag vill inte sabba sköldkörteln, tappa hår, ha ständig diarée, förminskad förmåga att hitta ord. Vill inte gå upp och äta på nätterna, darra i händerna, välja mellan sömnlöshet eller slägga i huvudet, men jag vill å andra sidan gärna överleva. Jag vill vara frisk, frisk utan gifter, och vara frisk i all framtid. Det är orättvist!!! Det skulle vara så mycket lättare om jag såg den direkta kopplingen mellan medicin-hälsa och inte medicin-sjukdom. Om jag var absolut säker på att det skyddade mot det det ska skulle jag aldrig i livet gnälla, men gör det det? Jag har ju ätit piller hela tiden, men blivit sjuk ändå. Alla läkare tror att just deras kombination är den rätta, att det kommer hjälpa, men hittills har jag inte blivit övertygad.
Om jag håller mej frisk i ett år minskar tydligen risken för återinsjuknande med fem gånger. Så jag ska försöka stå ut med alla mediciner i ett år minst i alla fall. Om det nu hjälper. Just nu verkar de ju i alla fall göra det och det är jag glad över.
I morse packade jag ihop det sista och satte mej ner för utskrivningsmötet med läkaren.
Ett tag tänkte jag att jag på ett förnuftigt och reglerat sätt skulle framföra mina synpunkter mot vissa delar av hennes bemötande. Ungefär halvvägs i min vårdperiod förlorade jag fullständigt förtroendet för henne. Det handlar inte om att jag inte förstod mitt vårdbehov eller hennes plikt att hålla mej kvar. Det var hur det skedde, vilket andra också reagerade på. Jag fick stöd av mina kontaktpersoner, men ingen vågar säga något högt. Ändå var klimatet på den avdelningen bättre än många av de andra jag varit på. Många i personalen var empatiska, vänliga, validerande och flexibla. Mycket fungerade bättre än på andra ställen. Men överläkarna är ett släkte för sej. Och respekten eller rädslan för dem klassisk.
Jag hyser någon stans en liten utopisk tanke om att hon, om hon förstår vad jag kände av det hon gjorde, kan göra annorlunda nästa gång. Att jag, om jag lyckas förmedla mina tankar i DBT-anda, och inte kritisera, attackera och fördöma, kan ge henne en möjlighet att se saker ur ett annat perspektiv. Att hennes professionalism, hennes ansvar, hennes kompetens kan utföras i samma grad utan arrogans. Utan lögner, förlöjligande, felaktiga påståenden och maktutövande utan grund.
Men jag sa inget. Hon har redan sin bild klar av mej och jag är klar med henne. Inget jag säger kommer få henne att fatta vad jag menar, hur försiktigt jag än lägger fram mina åsikter. Det är med sorg jag avstår. Min tystnad är resignerad snarare än klok.
För varför måste det vara så? Varför vet jag att det inte är någon idé? Varför är slutenvården fortfarande så hopplöst gammeldags, hierarkisk och med ett sådan världsvitt avstånd mellan patienter, skötare och läkare? Varför har öppenvården lyckats förändra sina attityder och sitt bemötande så mycket mer?
Jag vill att man ska ha ett samtal efter två månades vård där man diskuterar vad som varit bra eller mindre bra. Där man reder ut något som uppenbarligen gått snett innan man skiljs åt. Försöker mötas.
Kommer det någonsin komma en sådan dag?
Nu är jag i alla fall hemma igen, på riktigt, och redo.
(Jag har ju själv snott den från något ospecifikt ställe...)
Det skrämmer mig när personer i maktställning (och en läkare på en slutenvårdsavdelning är väl bland de mäktigare personer man stöter på, de kan t.o.m. hålla en inspärrad) är så snarstuckna och trångsynta. Just det där att även annan personal inte vågar säga ifrån, alla blir så rädda om sitt eget skinn, en klassisk markör för en dålig ledare. Och som patient har man ingen plattform så länge man är "galen", så länge man fortfarande på något sätt är beroende av deras hjälp om det krisar igen. Allt du säger kan tolkas emot dig och prydligt datorskrivas ner i journalen.
Ursäkta, jag går igång på sånt här... Jag har egentligen inte själv haft problem på senare år eftersom min läkare också är min slutenvårdsläkare, och vi känner varann lite nu. Men jag har tidigare upplevelser plus allt man har hört. Det är ett sånt urmodigt system.
Hoppas du får ha det bra hemma nu!
Ja, det är något som är grundläggande fel i hela slutenvårdssystemet när det gäller det här. Det är förlegat och kommer att förändras så småningom, det är jag övertygad om. Det ligger inte bara i ett person-problem tror jag, utan i organisationen också, men det är där det syns. Det jobbiga är att det måste till tillräckligt många klagomål för att en förändring ska motiveras, men det är svårt att bli lyssnad till som patient, i alla fall så länge man är kvar. Och man orkar inte tjafsa när man mår som sämst, man orkar inte hävda sina rättigheter på ett lugnt och formellt sätt.
De flesta bra överläkare flyr slutenvården tror jag tyvärr, för att de har svårt att utföra sitt arbete som de önskar.
