dagsspan

Den senaste sjukhusvistelsen, som avslutas på måndag, innehöll tre perioder.
Jag vet inte vad jag lärt mej. Kanske ingenting. Bara tacksam att det är över.


Deppo:  -----------------

Det är så mörkt därinne, gå in så får du se
en grotta svart och våt och hal.
I taket hänger hela universum
det skallrar om ditt sönderslagna skal

Hjälplöst brinner du i leran
önskar tystnad mer än allt
måste döda självföraktet
som gjort ditt blod så kallt

Du gurglar bikter från ett liv
köpslår, hotar, tigger still.
Du ropar inåt, vädjar, sörjer
förstår inte vad mer Fan vill

Vad brott var det du gjorde?
När har det sonats nog?
Finns livet kvar, du själv
när det var det som du bedrog?

Svart, fult, ondskefullt, hånskrattande jävlar i min kropp, allt saknar färg och allt är spetsigt, vasst. Misär och katastrof och hopplöshet. Förtvivlan och skam och tillkortakommanden. Vill inte synas. Inte lämna några spår.


Friterad hjärna- överhettad: ---------------------------------mixed state

Synapser friterade.
Allt ryms -  Intet
Lottobollar singlar runt i glaskupan, alla har femton nummer, varje nummer är en ny tanke, kupan är full, bollarna rör sej. Varje tanke är en logisk tanke, varje argument kan härledas och är begripligt, men inte alla samtidigt, inte alla, utan urskiljning.
Alla processer, reaktioner, motiv, förklaringar, frågor,  tonfall,  svar  - tortyr. Det är så tröttande. Gode gud, min hjärna är utbränd i varenda litet membram. Sönderslagen av skuld och dömande. Vilken företeelse som helst leder till det motsattas möjlighet. Klibbiga flugfångare, serpentiner som bombarderar med associationer och argumentationer. Vecka efter vecka.
Önskar jag hade kunnat måla de små sprattlande fiskarna i min hjärnas nät.
Allt, allt, allt svindlar förbi, och däremellan vardag, möten, samtal, besök,middag. Vardag - om än en konstruerad och förkrympt sådan.
Varenda intryck är en skottskada. Vill inte veta något. Orkar inte läsa, lyssna, titta,tala.
Jag är så trött i huvudet. Kortsluten. Svedda, sprakande kablar, blått neonljus, elektricitet.
Det fräser av överbelastning och tomrum i de virvlande passagerna.
Explosion. Implosion.
Låt mej vila.

 

Livet åter, underbart:-----------------------------------------------------

Som om livet, hela jävla universum kommer rusandes emot en igen, men inte i hotfullhet nu, utan med små mjuka skor, och alla ljuvligheters fantastiskhet slåss om min uppmärksamhet. 
Och jag får ta del igen. Vill interagera, intresserar mej för människor, tidningar, musik, det får en mening, det är underhållande.
Jag älskar dej och dej och dej och mej.
Jag vill er alla så väl. Barnen är en rikedom och jag är rik  som är deras mamma och de är rika som har mej. Trots allt. Jag flinar dumt och saligt. Jag är så kär i jorden. Själen bara hälldes tillbaks igen, genom hålet i huvudet rann mitt jag tillbaks. Tack! Alla möjligheter, åh, de ska brukas väl!!
Så känns det efteråt, då är de där synapserna ens vän igen, då är allt förlåtet, då är systemet lagat, tankarna bidrar till orientering och inte bombardemang.
Och man äger sin själ,
och dagen blir en möjlighet,
och natten blir ens vän
och mina tankar då -  man skakar av sej, nej, aldrig mer, och helst vill man glömma det som var, för om det inte går att förstå, hur ska det då kunna hindras från att upprepas? Vad var det som hände, varför?  Jag vill stänga dörren bakom mej och hoppa trampolin rakt in i världens gudomlighet. Jag vill skrika av lycka, sjunga av kvitter, dansa eller hoppa för det måste ut allt detta ljusa. Det gör jag inte, jag ler bara lite lagom:=) och förstår förstås vikten av en exakt lagom dos av Lithium och allt det andra. I dag. I morgon. I övermorgon.