dagsspan

Läste i en artikel lite teorier om varför julklapperi är så ångestladdat. Att få alltså. Psykologen Siv Lindström Wik menar att gåvans hemlighet ligger i att man ser sej själv i det man får, att det finns ett slags gåvors alfabet som säger att du är det du får. Därför känner man sej älskad av rätt present, och osedd av fel. Och så drar hon det en aning längre: den eventuella besvikelsen över vad som låg i paketet, som man kanske känner redan innan man öppnat det, uppstår om mönstret i mitt liv är att jag inte blir sedd: "det blev inte bättre än så här - den här gången heller".
Sociologen Marcus Persson menar i samma artikel att vi laddar ting med mening och gör dem personliga. Ett personligt ting blir en spegling av en själv. Våra vänner och vår partner ska fullända oss. Fel saker i paketet blir därmed det symboliska svaret på nutidsrelationernernas eviga fråga  "blir jag sedd för den jag är?"  En spegel för den som ger och den som får, och relationen dem emellan.
Så skrivs det om olika saker som kan ha gått fel om du har julklappsfobi och vad det kan bero på om du när du öppnar, eller innan, känner dej besviken, skuldfylld, skamfylld, tom eller arg.
Den eventuella julklapsångesten härrör från barndomen enligt dessa båda. Kanske kände man att fina presenter var ett betyg på att man presterat, och därmed föddes skräcken för att inte kunna prestera lika bra nästa gång.
Kanske var de dyra och du skämdes för att du inte kunde känna dej så glad som du borde.
Kanske var det inte alls det du önskat dej men du ville inte göra dina föräldrar besvikna.
Kanske kände du dej köpt och i fast i en tacksamhetsskuld.

Allt det här låter lite väl kvasi och långsökt kanske, men jag tyckte det var intressant läsning.
Jag har en issue med gåvor. Speciellt om någon tittar på när jag öppnar. Leendet känns alltid stelt och "åå, det var preciiis vad jag önskat mej" kommer ur munnen mellan snipna läppar och gäll röst, även om det var precis vad jag önskat mej.
Jag gillar att få. Jag blir glad. Men det känns läskigt att bli iakttagen.
Jag har känt alla de där sakerna ovan tror jag, nån gång, när jag fått paket. Samtidigt är det ju jätteroligt att dra i pappret och undra, undra, veta, glädjas.

När jag var 15 spelade jag under en kort period gitarr och önskade mej en. Mamma var inte rik men ville gärna ge mej en för att hon tyckte det var en bra present och spelandet värt att uppmuntras.
Jag fick 2 st. En av vardera förälder. Den presenten blev ju som ett slags kvitto på hur dålig kommunikationen var mellan dem, ännu en tröttsam vända av skilda föräldrar- trams. Vilken av dem skulle jag spela på? Skulle den andra bli ledsen om jag valde den ena? Fast de menade väl båda två blev en fadd och olustig smak kvar. Jag visste hur stor ansträngningen var, i alla fall från mammas sida att ha råd att köpa den, och så blev det så fel.
(Jag gav bort den ena och rörde sällan den andra, men jag har kvar den och tänkte faktiskt hitta nån gitarrkurs i vår och sedan satsa på en karriär som låtskrivare och billboardklättrare).

En inslagen och rosettprydd behå, tröja, kjol av en partner är inte bara en behå eller en tröja; om det är fel färg, stil eller storlek är det också ett kvitto på avstånd. Speciellt om relationen inte är särskilt bra just då, då blir kontentan lätt tanken att givaren inte känner mej. Inte vet vad jag har storlek eller att jag hatade just den färgen. Och det blir snabbt till den hemliga tanken att relationen kan inte vara bra, för då skulle han veta. Borde veta, om han sett mej.
Att det kan vara så att personen inte har någon koll på damstorlekar är den tanke man får puffa fram om den andra står i vägen. Att det är tanken som räknas, den gamla godingen, att det är en kärlekshandling även om plagget passar en 100- kilos 60- åring.

Den bästa gåvan för mej är intim -  något som personen vet att jag behöver, därför att den vet hur jag lever och hur min vardag ser ut, eller vad jag har för humor, behov, vanor, smak. Det spelar ingen roll vad det är eller vad det kostat, det är symboliken i att den saken eller gesten visar att vi känner varandra. 

Jag är helkass på att ge presenter. Tycker det är svårt att veta vad och hur. Av naturliga anledningar tycker jag bäst om att köpa små, billiga, symboliska saker som i hyllan på affären har personens namn skrivet på sej. Det fungerar bra för det mesta, men de sakerna är kanske inte vad barnens önskelista toppas av.
De önskar sej ofta alldeles för dyra saker, som jag inte kan ge dem, och det jag ger dem är nog sällan det de egentligen velat ha. Undrar om de får med sej de där mönstren ovan? Hur förhindrar jag det? Vill absolut inte att de bär med sej skuld, skam, ångest, rädsla för att göra mej besviken från jularna i deras barndom. I år är jag nöjd med vad jag kommit på till dem, och hoppas att de blir glada. Dessutom har jag faktiskt som mål att inte försöka kompensera att jag varit borta den här gången, jag ska inte vara "snäll" för att jag är glad igen eller för att jag varit sjuk och tvingats vara frånvarande. Jag ska inte köpa saker jag inte har råd med för att jag har dåligt samvete. 
Jag kommer inte springa runt och svettas och ruinera mej för att hitta saker till alla andra i min närhet om det kostar mer ansträngning än det ger glädje.

Vad har ni för funderingar kring julklappar och presenter?