Följ med om ni vill:
http://dagsspan.wordpress.com/
Kanske kommer göra en del ändringar i början, ber ödmjukast om ert tålamod.
Nu är glada julen slut
Jag får så dåligt samvete ibland när jag läser tidningen och snabbt bläddrar förbi hemska Afghanistan-foton eller bränder och bomber och svält och torterande orättvisor för att komma till serierna, så jag måste bläddra tillbaks igen och läsa ångest-reportagen först. Eller scanna texten i alla fall. Sen serierna. Sen dödsannonserna (försöker lista ut dödsorsakerna, vissa koder begriper man aldrig, men jag kastar mej rovlystet över dem också för att många har så fina dikter). Sen tv-programmen. Sen får jag klåda i hjärnan igen och suckar högt över mej själv, för fast jag är mitt uppe i en spännande förklaring av konstiga ordspråk måste jag bläddra tillbaks till jobbiga skitnödiga kulturartiklar även om de verkar tråkiga om de passerat mitt undermedvetna på vägen. Kan sällan ens referera ett skit efteråt så jag förstår inte riktigt poängen. Tvångig? Jag?
F och lillkusinen tog ett brake från L-huset och sov här i natt. De håller ihop som ler och långhalm de dagar hon är här, i morgon återvänder hon till Sthlm. De somnade sent framför Sagan om ringen och hävdade båda i morse att de aldrig någonsin sovit så gott som i natt, i varsin knölig soffa:=) Se där vad lite obekvämlighet kan göra för sömnen. I dag bowlade vi, med staket för rännorna naturligtvis. Jag blev riktigt upplivad av att se mina klot rulla lite rakt och inte omedelbart åla sej ut på sidorna. Vann dock inte. Rätt underhållande att iaktta tvärsnittet svenska efterjul-firare; rödkindande pappor med lätt neurotiska tävlingsinstinkter, ser ut att hoppas på att snart få återvända till kontoret, stressade mammor som är så trötta att de inte orkar spela, ser ut att längta tills dagis öppnar igen och barn som inte klarar av att brorsan får fler strikar.
God middag sen med alla, nu är julen slut. Typ.
F börjar sin pappavecka i kväll och jag får kompisbesök från storstan i morgon, vi har storslagna planer. Jag ska träffa terapeuten kl åtta och begriper inte hur jag ska kunna masa mej upp ur sängen så tidigt.
Har fortfarande inte hittat nån klänning till nyår. Har iofs inte letat mer heller. Kanske ska kolla nån secondhandaffär, det är lättare att vara 70-tals retroglamourös än modern och snygg.
Jag har ...
Jag har delvis haft en djävulsdag fast allt är bra. Julen har varit allt man kan önska; barnen glada, maten god, sällskapet trevligt. Varmt och gott och mysigt. Kalle och Karl-Bertil och ett fantastiskt julbord. Tonåringar i ett rum fyllt av imma. Barn som ivrigt leker med sina julklappar. F stannade kvar ett par dar och lekte med kusinerna, idag kommer han hem.
Umgänge med olika konstellationer och god mat. Jag har till och med invigt parken med en mycket flåsig kort joggingtur.
R och jag började bråka, om en bagatell så klart, men det finns inga bagateller, allt hänger ihop med nåt annat. Hon åkte hem igår morse, en dag tidigare än hon skulle, utan att säga hej då. Hennes säng stod tom när jag vaknade, bara spåren efter julklappspapper och överkastet på golvet. Hjärtat går i bitar varje gång fast jag ler lite snett, skakar på huvudet och mumlar något om "tonåringar", och "vi hade det jättetrevligt ett tag i alla fall". Jävlar. Alltid samma sak, hur bra man än har det skär det sej, och frustrationen och förtvivlan blir inte mindre för att åren går.
Jag tror jag har lärt mej så mycket, utvecklats så, men i förhållande till just våra gamla konflikter har jag inte rört mej en tum känns det som, även om vi bråkar mycket mindre ofta nu än förr.
Hur är man mamma åt nån som inte bor hemma när hon är hemma? Hur ser mitt ansvar ut då? Var får jag lov att dra gränserna för min egen integritet och mitt utrymme, och i vilken utsträckning är hon stor, halvvägs vuxen, när hon inte kan ta det ansvar som följer med vuxenvarandet?
Hur ska jag undvika att triggas av det som triggar mej mest när hon stoppar fingrarna i grytan och rör runt? Och runt ett varv till. Det är så svårt att vara förälder ibland.
Kärleken till henne är vid och varm och innerlig, men bråken tar stora tuggor av livet och slänger oss båda in i snårskogen. Sen värker det och bränner tills man orkar prata med varann igen. Det gör jag inte än på ett par dar. I eftervattnet följer grämelse. Vad är jag för en mamma? Vad är det hon uttrycker egentligen? Vad vill hon? Hade det kunnat undvikas? Är undvikande av konflikt värt allt, allt?
Jag fylls av självförakt, vrede, besvikelse. Förbannad på hela situationen.
Jag går runt och försöker hitta en rea-klänning och ser mej själv i spegeln ful och bitter, rusar ut ur affären, drar upp huvan. Går in på Ica för att handla mjölk och ser alla lyckliga familjer, förälskade par. Surar. Känner mej ensam, misslyckad och värdelös. Fulast i världen, surast i världen.
Vet att det går över.
Såg "Låt den rätte komma in", blev rätt tagen. Barnen spelar oerhört bra och varmpyrtemat är skildrat med glans. Den är inspelad i Vällingby där jag växte upp, det var spacat att kastas tillbaks till miljöer jag inte sett sen jag var tio.
Det har varit mycket på sista tiden som påmint mej om åldrande och tid. Först "Finding Neverland", filmen om berättelsen bakom Peter Pan, sedan vampyrfilmen som sagt, där flickan som spelar en av huvudrollerna varit 12 år mycket, mycket länge, och så en bok jag läser; "Nej, jag vill inte gå med i en bokcirkel", som handlar om en dam som fyllt 60 och njuter av att äntligen få göra bara det hon känner för, slippa alla förpliktelser som hör till ungdom.
Jag vill inte bli gammal. Jag har svårt att acceptera att tiden går och att den inte går att stoppa på något sätt. Suga ut varenda droppe liv ur varenda sekund är tröttsamt. Allt har en levnadscykel. Obönhörligt. Men jag vill både stoppa tiden, backa den och spola den framåt på samma gång.
Jag var inte tonåring som jag skulle, när jag skulle, inte vuxen på rätt sätt. Jag har varit fast i ett mellanting av barn-ungdom och vuxen-gammal alltid känns det som. När ska min rätta ålder infinna sej? När ska jag hinna leva, leva som jag vill, vara den jag vill, göra det jag vill? På mitt sätt, i samklang med resten av världen?
Det här året ska bli ett bra år. Jag ska ta kontroll över vardagen och göra det jag känner för, längtar efter och inte gräma mej över allt jag inte gör och gjort.
Nu ska jag ha te-kalas.
Spelvett
R kom just, slängde in väskan i hallen och drog vidare mot nya äventyr. Nåja, det blir väl tid att träffa henne, hon ska vara hemma fyra dar.
F och grannpojkarna har suttit och spelat något framför en skärm hela förmiddagen och halva eftermiddagen, de växlar mellan tv-spel, data-spel och vadheterdet-såna man har i händerna-spel? De klarar knappt av att pausa länge nog för att slänga i sej lite nudelsoppa och det är ett under att ingen kissat på sej hittills med tanke på hur de sitter och skruvar sej innan de äntligen gör det de ska.
Efter jul kanske det gamla goda hederliga begreppet "sätta gränser" ska dammas av och tas i bruk har vi konstaterat, fadern och jag. Spelberoendet är totalt. Tja, jag vet inte. Nu för tiden gillar jag filosofin "gör det som fungerar i varje situation" bättre, och i vissa situationer är det rätt praktiskt att han älskar att spela, men när jag vill ha datorn är det inte ett dugg praktiskt. Lagom av allt är väl bäst. Kanske nån liten gräns då.
Jag skrev ju i går att jag äntligen börjat gilla lägenheten lite grann, men jag är skälvande nära en dementi; det är ett jävla spring i skåp och påsar från alla familjemedlemmar. Var ska jag, arma moder, gömma paket??? Garderoberna är proppfulla med allt möjligt, skåpen med, jag pressar in en del men det mesta bompar tillbaks. Tvättkorgen funkade ett tag som julklappsgömma men i morse tvättade jag och då uppstod stora problem.
Här kommer lite julklappar från oss. God jul!
lite bondromantik och träningsglädje önskar jag er:
och lite konglig underhållning från R:
Och framtidstro och frihet från F:
superkrafter från R:
Brookemountain naturupplevelser och kärlek från mej:
och barnasinne:
Idka frid och fred i jul och alla andra dagar säger jag, dagsspan, eder med ödmjukhet.
(www.faceinhole.com)
Skoattack bra för finanskris
Fabriken som producerar skor av den sort som slängdes på Bush har nyanställt 100 personer sedan det hände hörde jag ryktas. Varför gnäller alla över kriser och oro och ångestpaket om det är så himla enkelt att lösa det hela? Av med pjucken gott folk, gör en insats!
Funderade på en årskrönika men det får vänta, jag är för trött. Och jag vet inte riktigt vad som har hänt. Vad var bra? Vad var mindre bra? Vad hoppas jag,planerar inför nästa år? Och världen?
Mycket glad dock, de senaste dagarna har varit bra och jag har gjort massor av det jag försummat den senaste tiden. Syjunta, tjejmiddag (med modet att våga testa att laga en helt ny (för mej då,) efterrätt som blev skitgod,) bio (Yes man med Jim Carrey, som satte igång lite skojiga funderingar: vad skulle hända om man sa JA till allt?, nästan allt kanske är rimligare för nybörjare, och under en begränsad tid). Elektrokonst-utställning, och känslan av att börja bli kompis med min lägenhet, äntligen!
Jordbävningshjälp!!!!!!Alert!!!!!!!!
Tisdagen den 16 december slog katastrofen till med full
kraft i Skåne. Med epicentrum utanför Bo Olsson iTomelilla skakade en kraftig jordbävning med magnituden 4.7 på
Richterskalan hela Skåne. Tusentals skåningar väcktes ur sin nattsömn
de så väl behöver. Många var hungriga efter att inte ha ätit på hela
natten.
Din hjälp behövs omedelbart.
Skåningen är en mycket känslig individ, särskilt nu
inför julen. Många skåningar kommer lida oerhört om de
inte får luad ål, gröt och kalkon med sviskon till jul. Läkare har
redan sett naveldjupet minska hos vissa skåningar i särskilt utsatta
områden.
>
Skänk 1500 kronor till konto bifogat nedan. Denna
blygsamma summa kan ge tre skåningar en trygg tillvaro
under julen som de så väl behöver. Se exempel nedan.
1500 kronor ger tre skåningar:
* snaps till julbordet
* extra grädde i ris á la Maltan
* extra fet ful-fiskad ål
* specialimporterade äpplen till äpplekagan
* filtar till soffan, för eftermiddagsluren
Öppna ditt hjärta, och plånboken, och börja skänk NU!
DU KAN RÄDDA EN SKÅNING TILL JUL!
Skånsk jordbävningshjälps konto 90 1950-5
Snott från lite varstans
Nässug?
Lite gny i bakhuvudet; min moder har efterfrågat ett julebrev. Det hade jag tänkt skriva. När hon hinner fråga efter ett först sätter genast skrivkrampen in. Vad ska det handla om? Lite spån om vardag, lite spån om framtiden, lite trivsel, liten udd av vad man stångas med, men på en lagom nivå. Brukar vara roligt att sätta ihop, inte väcka några svårigheter. Men det är helt tomt. Hon tror att jag är tjurskallig och inte tänker göra det bara för att hon frågade. Det stämmer inte (nästan inte, lite stämmer det). Men inte för att jag inte kan göra nåt som gläder någon annnan om det inte är mitt initiativ, utan för att det VAR mitt initiativ, jag hade tänkt det innan hon bad om det, men nu blir det prestationsladdat eftersom det är förväntat. Fattar ni något alls av det här eller låter det förvirrat? Nåja, jag skyller på lika delar stillestånd i hjärnan och saker utanför min kontroll, efter den senaste tidens övningar; hur lätt är det att skriva ett småtrevligt brev när hösten varit så full av skit? Och dessutom de där helvetes pillrena igen, jag svär, jag svär, jag är inte i förnekelse - de GÖR något med ens flöde av känslor, kreativitet, fantasi och ord, det är flera som vittnar om samma sak, och om man redan innan är lite ordblockad blir det stopp. Inte överallt och inte alltid, men förut tyckte jag att jag kunde få ur mej något om jag satte igång och sen kom inspirationen för det mesta oavsett, och så tycker jag inte att det är nu. Jag vill göra det, det är kul och jag ska försöka.
På dagens att göralista, således: Skriva ett brev. Tappa mej på mer blod för ännu en serumkoncentrationsmätning. Köpa julklappar till några personer och terran. (Vaddå? Jag högaktar henne, jag respekterar henne, hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv, hon är klok, shysst och bråkig med skön humor. Vad ger man för något lagom litet för att visa sin uppskattning?) Diska, städa. Ligga i sängen. Nysa. Hosta. Snarkla. Hämta F och förmodligen inte ha tillgång på dator på hela kvällen eftersom han hittat nåt program där man kan skapa egna spel som han är uppeldad de luxe över. Fundera på min framtid. Packa upp lite fler lådor som blivit stående och bortglömda så jag kan ha den där tjejmiddagen på lördag utan att vi snubblar över kartonger.
I morgon är det skolavslutning i kyrkan, alla barnen sjunger och alla föräldrar och mor/farföräldrar gråter en skvätt och trängs för att lyckas fota. Det är otroligt vackert och emotionellt, deras sång och deras ögon, tindrande inför det stundande jullovet.
Känner mej nästan snuvad på jordbävningsupplevelsen. Alla har otroliga berättelser om vad de gjorde när det skalv, hur hus och väggar vibrerat och de ramlat ur sina sängar eller fått böcker i huvudet. Jag sov och märkte ingenting.
Timing
Igår kväll hade jag ett stycke galet tjutfnittrande sextonåring i luren på ena sidan och ett stycke åttaåring på andra, som försökte överrösta allt och också prata med henne, grimaserandes i sina imitationer av olika personer, snurrandes runt överallt utom i sängen där vi befann oss från början för läggning.
Man blir ju bara så glad, glad över att de är glada och glad över att vi har samma sjuka humor då och då. Det är svårt att coola ner stämningen, och problemet är att när jag börjar tröttna på den hysteriska stämningen har de bara värmt upp.
Sen tar det en timme att chilla ner lillen så han kan somna. Och dottern skickar ungefär 29 knäppa sms som eftersläntrare på temat som avhandlats. Jag svarar bara på de tio första, sen är mina tankar på annat håll.
Jag har nån gång fått höra att jag är en barnslig mamma. Det är jag. Men fan va kul vi har! Det är väl bättre med speedat flams och kanske lite sjukare humor än vad som lärs ut i skolböckerna och glittrande ögon än tjat och gnat och "korrekt", tråkigt moderskap och sansad kärlek?
Jag vill ha mina ungar vridandes av skratt med magkramper. Fast kanske inte just vid läggdags, nej.
Brandfara?
Jag satt på tåget och lyssnade, plötsligt började folk tala med varann och se oroliga ut. Jag försökte förstå vad som hände, tänkte att det kanske var nåt stopp på banan.
Eftersom jag inte hörde vad folk sa blev jag tvungen att slita av mej mössan och mecka fram mobilen och sänka volymen för att fråga om det hänt något. Kvinnorna på sätet tittade sej omkring och berättade att de tyckte att det luktade bränt. Jag kunde inte känna något men har inte så värst stor tilltro till min näsa. Tågvärden verkade inte nämnvärt orolig heller. Jag tittade ner på påsen i knät och undrade om det kunde vara jag som luktade, med de kaffebönor jag hade inhandlat? Det var det. Hur i helvete kan man misstolka doften av kaffe - den ljuvligaste doft som finns (förutom bensin kanske), och tro att det är brandlukt på ett plastigt tåg???
Lite mer klag
Jag vill för helvete inte drabbas av, eller vara rädd att drabbas av den ena eller andra biverkningen ständigt, vara trött, muntrorr, kvisslig, rädd att gå upp i vikt, okoncentrerad, hjärnslö. Jag vill inte sabba sköldkörteln, tappa hår, ha ständig diarée, förminskad förmåga att hitta ord. Vill inte gå upp och äta på nätterna, darra i händerna, välja mellan sömnlöshet eller slägga i huvudet, men jag vill å andra sidan gärna överleva. Jag vill vara frisk, frisk utan gifter, och vara frisk i all framtid. Det är orättvist!!! Det skulle vara så mycket lättare om jag såg den direkta kopplingen mellan medicin-hälsa och inte medicin-sjukdom. Om jag var absolut säker på att det skyddade mot det det ska skulle jag aldrig i livet gnälla, men gör det det? Jag har ju ätit piller hela tiden, men blivit sjuk ändå. Alla läkare tror att just deras kombination är den rätta, att det kommer hjälpa, men hittills har jag inte blivit övertygad.
Om jag håller mej frisk i ett år minskar tydligen risken för återinsjuknande med fem gånger. Så jag ska försöka stå ut med alla mediciner i ett år minst i alla fall. Om det nu hjälper. Just nu verkar de ju i alla fall göra det och det är jag glad över.
I morse packade jag ihop det sista och satte mej ner för utskrivningsmötet med läkaren.
Ett tag tänkte jag att jag på ett förnuftigt och reglerat sätt skulle framföra mina synpunkter mot vissa delar av hennes bemötande. Ungefär halvvägs i min vårdperiod förlorade jag fullständigt förtroendet för henne. Det handlar inte om att jag inte förstod mitt vårdbehov eller hennes plikt att hålla mej kvar. Det var hur det skedde, vilket andra också reagerade på. Jag fick stöd av mina kontaktpersoner, men ingen vågar säga något högt. Ändå var klimatet på den avdelningen bättre än många av de andra jag varit på. Många i personalen var empatiska, vänliga, validerande och flexibla. Mycket fungerade bättre än på andra ställen. Men överläkarna är ett släkte för sej. Och respekten eller rädslan för dem klassisk.
Jag hyser någon stans en liten utopisk tanke om att hon, om hon förstår vad jag kände av det hon gjorde, kan göra annorlunda nästa gång. Att jag, om jag lyckas förmedla mina tankar i DBT-anda, och inte kritisera, attackera och fördöma, kan ge henne en möjlighet att se saker ur ett annat perspektiv. Att hennes professionalism, hennes ansvar, hennes kompetens kan utföras i samma grad utan arrogans. Utan lögner, förlöjligande, felaktiga påståenden och maktutövande utan grund.
Men jag sa inget. Hon har redan sin bild klar av mej och jag är klar med henne. Inget jag säger kommer få henne att fatta vad jag menar, hur försiktigt jag än lägger fram mina åsikter. Det är med sorg jag avstår. Min tystnad är resignerad snarare än klok.
För varför måste det vara så? Varför vet jag att det inte är någon idé? Varför är slutenvården fortfarande så hopplöst gammeldags, hierarkisk och med ett sådan världsvitt avstånd mellan patienter, skötare och läkare? Varför har öppenvården lyckats förändra sina attityder och sitt bemötande så mycket mer?
Jag vill att man ska ha ett samtal efter två månades vård där man diskuterar vad som varit bra eller mindre bra. Där man reder ut något som uppenbarligen gått snett innan man skiljs åt. Försöker mötas.
Kommer det någonsin komma en sådan dag?
Nu är jag i alla fall hemma igen, på riktigt, och redo.
Vad är väl en julklapp?
Sociologen Marcus Persson menar i samma artikel att vi laddar ting med mening och gör dem personliga. Ett personligt ting blir en spegling av en själv. Våra vänner och vår partner ska fullända oss. Fel saker i paketet blir därmed det symboliska svaret på nutidsrelationernernas eviga fråga "blir jag sedd för den jag är?" En spegel för den som ger och den som får, och relationen dem emellan.
Så skrivs det om olika saker som kan ha gått fel om du har julklappsfobi och vad det kan bero på om du när du öppnar, eller innan, känner dej besviken, skuldfylld, skamfylld, tom eller arg.
Den eventuella julklapsångesten härrör från barndomen enligt dessa båda. Kanske kände man att fina presenter var ett betyg på att man presterat, och därmed föddes skräcken för att inte kunna prestera lika bra nästa gång.
Kanske var de dyra och du skämdes för att du inte kunde känna dej så glad som du borde.
Kanske var det inte alls det du önskat dej men du ville inte göra dina föräldrar besvikna.
Kanske kände du dej köpt och i fast i en tacksamhetsskuld.
Allt det här låter lite väl kvasi och långsökt kanske, men jag tyckte det var intressant läsning.
Jag har en issue med gåvor. Speciellt om någon tittar på när jag öppnar. Leendet känns alltid stelt och "åå, det var preciiis vad jag önskat mej" kommer ur munnen mellan snipna läppar och gäll röst, även om det var precis vad jag önskat mej.
Jag gillar att få. Jag blir glad. Men det känns läskigt att bli iakttagen.
Jag har känt alla de där sakerna ovan tror jag, nån gång, när jag fått paket. Samtidigt är det ju jätteroligt att dra i pappret och undra, undra, veta, glädjas.
När jag var 15 spelade jag under en kort period gitarr och önskade mej en. Mamma var inte rik men ville gärna ge mej en för att hon tyckte det var en bra present och spelandet värt att uppmuntras.
Jag fick 2 st. En av vardera förälder. Den presenten blev ju som ett slags kvitto på hur dålig kommunikationen var mellan dem, ännu en tröttsam vända av skilda föräldrar- trams. Vilken av dem skulle jag spela på? Skulle den andra bli ledsen om jag valde den ena? Fast de menade väl båda två blev en fadd och olustig smak kvar. Jag visste hur stor ansträngningen var, i alla fall från mammas sida att ha råd att köpa den, och så blev det så fel.
(Jag gav bort den ena och rörde sällan den andra, men jag har kvar den och tänkte faktiskt hitta nån gitarrkurs i vår och sedan satsa på en karriär som låtskrivare och billboardklättrare).
En inslagen och rosettprydd behå, tröja, kjol av en partner är inte bara en behå eller en tröja; om det är fel färg, stil eller storlek är det också ett kvitto på avstånd. Speciellt om relationen inte är särskilt bra just då, då blir kontentan lätt tanken att givaren inte känner mej. Inte vet vad jag har storlek eller att jag hatade just den färgen. Och det blir snabbt till den hemliga tanken att relationen kan inte vara bra, för då skulle han veta. Borde veta, om han sett mej.
Att det kan vara så att personen inte har någon koll på damstorlekar är den tanke man får puffa fram om den andra står i vägen. Att det är tanken som räknas, den gamla godingen, att det är en kärlekshandling även om plagget passar en 100- kilos 60- åring.
Den bästa gåvan för mej är intim - något som personen vet att jag behöver, därför att den vet hur jag lever och hur min vardag ser ut, eller vad jag har för humor, behov, vanor, smak. Det spelar ingen roll vad det är eller vad det kostat, det är symboliken i att den saken eller gesten visar att vi känner varandra.
Jag är helkass på att ge presenter. Tycker det är svårt att veta vad och hur. Av naturliga anledningar tycker jag bäst om att köpa små, billiga, symboliska saker som i hyllan på affären har personens namn skrivet på sej. Det fungerar bra för det mesta, men de sakerna är kanske inte vad barnens önskelista toppas av.
De önskar sej ofta alldeles för dyra saker, som jag inte kan ge dem, och det jag ger dem är nog sällan det de egentligen velat ha. Undrar om de får med sej de där mönstren ovan? Hur förhindrar jag det? Vill absolut inte att de bär med sej skuld, skam, ångest, rädsla för att göra mej besviken från jularna i deras barndom. I år är jag nöjd med vad jag kommit på till dem, och hoppas att de blir glada. Dessutom har jag faktiskt som mål att inte försöka kompensera att jag varit borta den här gången, jag ska inte vara "snäll" för att jag är glad igen eller för att jag varit sjuk och tvingats vara frånvarande. Jag ska inte köpa saker jag inte har råd med för att jag har dåligt samvete.
Jag kommer inte springa runt och svettas och ruinera mej för att hitta saker till alla andra i min närhet om det kostar mer ansträngning än det ger glädje.
Vad har ni för funderingar kring julklappar och presenter?
God jul alleman!
Vardag och Kropp
Tränade igår, första gången på länge. Märkligt att man kan glömma nåt man gjort så många gånger, lite enkla basic stepsteg som inte torde utgöra något bekymmer, men brädan for fram och tillbaks och fötterna verkade ta instruktioner från nån helt annan än mej. Svettig och högröd med andnöd var jag på väg att skita i alltihop halvvägs, gråtfärdig över min koreografiska inkompetens. Jag kände mej så kass och pinsam och värdelös som inte bara begrep och gjorde rätt. Jag var arg och sur, men gav mej fan på att stanna kvar, och lyckades klara mej passet ut utan att bryta benen eller springa ut, nöjd över att ha fått lite av Göran Kropps spirit :=).
Resten av kroppen verkar också vara samarbetsvillig, hornhinnorna eller vad det var som haft sår är läkta och jag kan ha linser igen, gud ske lov, och slipper gå runt i mina sneda, ihoptejpade hatbrillor en enda sekund till! Sköldkörteln också okej nu och alla värden hyfsade från att ha varit uppe och trilskats i över tio gånger sin hemmahörighet.
Den här låten av Glasvegas gör öronen glada dagen lång och
F skvätter norrmanhistorier:
Varför smyger norrmännen utanför apoteket?
- De vill inte väcka sömntabletterna.
Vet du varför norrmännen står upp i sängen?
- De räknar med att falla i sömn.
Vet du varför norrmännen kryper på golvet i affärerna?
- De letar efter de låga priserna.
Undvar vilka sverigehistorier som florerar? Det ska jag kolla.
Storhandling på vägen hem, näst sista gången, från Grönbetet (som sjukhuset numer kallas), alla skåp hemma är tomma, med livsfarlig cykeltur i snöblasket. Får lite ångest över att inte äta mer Anna Skipper, men. Varför måste nyttigt vara dyrare, ha längre tillagningstid, vara mindre omtyckt av barn och behöva fler olika röror?
I Malmö kan man hyra en kock som kommer hem till en och lär en laga gourmetmat, man kan säkert få honom att laga nyttighetsmat i stället. Ska jag hyra mej i födelsedagspresent kanske.
På lördag har jag bjudit hem några väninnor, ser fram emot en fnitterkväll, vin, mat och uppdatering av allt.
Middag med F. Runescape, film, chips. Fredagkväll. - Hemma.
F shoppar loss för pengar han inte har men snackar sej till på något underligt sätt:=O
Lite efterokloka oordnade baktankar, samlade från lösa skrynkliga lappar
Den senaste sjukhusvistelsen, som avslutas på måndag, innehöll tre perioder.
Jag vet inte vad jag lärt mej. Kanske ingenting. Bara tacksam att det är över.
Deppo: -----------------
Det är så mörkt därinne, gå in så får du se
en grotta svart och våt och hal.
I taket hänger hela universum
det skallrar om ditt sönderslagna skal
Hjälplöst brinner du i leran
önskar tystnad mer än allt
måste döda självföraktet
som gjort ditt blod så kallt
Du gurglar bikter från ett liv
köpslår, hotar, tigger still.
Du ropar inåt, vädjar, sörjer
förstår inte vad mer Fan vill
Vad brott var det du gjorde?
När har det sonats nog?
Finns livet kvar, du själv
när det var det som du bedrog?
Svart, fult, ondskefullt, hånskrattande jävlar i min kropp, allt saknar färg och allt är spetsigt, vasst. Misär och katastrof och hopplöshet. Förtvivlan och skam och tillkortakommanden. Vill inte synas. Inte lämna några spår.
Friterad hjärna- överhettad: ---------------------------------mixed state
Synapser friterade.
Allt ryms - Intet
Lottobollar singlar runt i glaskupan, alla har femton nummer, varje nummer är en ny tanke, kupan är full, bollarna rör sej. Varje tanke är en logisk tanke, varje argument kan härledas och är begripligt, men inte alla samtidigt, inte alla, utan urskiljning.
Alla processer, reaktioner, motiv, förklaringar, frågor, tonfall, svar - tortyr. Det är så tröttande. Gode gud, min hjärna är utbränd i varenda litet membram. Sönderslagen av skuld och dömande. Vilken företeelse som helst leder till det motsattas möjlighet. Klibbiga flugfångare, serpentiner som bombarderar med associationer och argumentationer. Vecka efter vecka.
Önskar jag hade kunnat måla de små sprattlande fiskarna i min hjärnas nät.
Allt, allt, allt svindlar förbi, och däremellan vardag, möten, samtal, besök,middag. Vardag - om än en konstruerad och förkrympt sådan.
Varenda intryck är en skottskada. Vill inte veta något. Orkar inte läsa, lyssna, titta,tala.
Jag är så trött i huvudet. Kortsluten. Svedda, sprakande kablar, blått neonljus, elektricitet.
Det fräser av överbelastning och tomrum i de virvlande passagerna.
Explosion. Implosion.
Låt mej vila.
Livet åter, underbart:-----------------------------------------------------
Som om livet, hela jävla universum kommer rusandes emot en igen, men inte i hotfullhet nu, utan med små mjuka skor, och alla ljuvligheters fantastiskhet slåss om min uppmärksamhet.
Och jag får ta del igen. Vill interagera, intresserar mej för människor, tidningar, musik, det får en mening, det är underhållande.
Jag älskar dej och dej och dej och mej.
Jag vill er alla så väl. Barnen är en rikedom och jag är rik som är deras mamma och de är rika som har mej. Trots allt. Jag flinar dumt och saligt. Jag är så kär i jorden. Själen bara hälldes tillbaks igen, genom hålet i huvudet rann mitt jag tillbaks. Tack! Alla möjligheter, åh, de ska brukas väl!!
Så känns det efteråt, då är de där synapserna ens vän igen, då är allt förlåtet, då är systemet lagat, tankarna bidrar till orientering och inte bombardemang.
Och man äger sin själ,
och dagen blir en möjlighet,
och natten blir ens vän
och mina tankar då - man skakar av sej, nej, aldrig mer, och helst vill man glömma det som var, för om det inte går att förstå, hur ska det då kunna hindras från att upprepas? Vad var det som hände, varför? Jag vill stänga dörren bakom mej och hoppa trampolin rakt in i världens gudomlighet. Jag vill skrika av lycka, sjunga av kvitter, dansa eller hoppa för det måste ut allt detta ljusa. Det gör jag inte, jag ler bara lite lagom:=) och förstår förstås vikten av en exakt lagom dos av Lithium och allt det andra. I dag. I morgon. I övermorgon.
Hopfogning
Längtar hem, vill hem fort, genast, nu vill jag skynda mej att återuppta allt igen. Läkaren är som vanligt inte stressad, vill bevaka återvändandet stilla utan hast. Jag bearbetar henne med all min kraft och tror snart jag lyckas.
Tills dess fortsätter jag ägna mig åt mina oändliga korsord och vanvettigt fjantiga eftermiddagsserier på tv och längtandet efter alla kära.
